Hur har ni haft det?(K) – Det är en av de största grejerna som vi har gjort i livet, även om det också har varit tårar och smärta. Vi cyklade 20 mil om dagen, så det var bara cykla, äta och sova.
– En kille i vårt lag hade en son, Axel, som var sjuk. Om det kändes tungt någon gång så tittade man bara på bilden på lilla Axel, så gick det lättare att trampa.
Du, David, var väl den som var mest ovan på cykeln av er två?(D) – Visst, det var jobbigt, men har man bara tillräckligt mycket vilja så klarar man det. Ingen av oss är ju någon atlet, men detta är ingen machogrej – vi gjorde det för Barncancerfonden.
Vad möttes ni av för reaktioner på gatorna?(K) – Vi hade alla likadana gula cyklar, så vi såg ut som en lång gul orm som slingrade sig fram. Folk stod längs gatorna och applåderade, det var jättestort.
(D) – När vi kom vid mål i Eiffeltornet stod de anhöriga där och tog emot oss. Axel var också där för att ta emot sin pappa. Vi gick i mål på fredagen och på måndagen gick Axel bort.
(K) – Det har varit en fantastisk resa med ett slut som gör ont.
Publicerad: 04. augusti 2012 13:00